I Vasastan
dit fotografbloggaren
sällan sin kosa drar
har fasad nära Falugatan
en svag ton av jordgubbe och päron.
Om vintern är matkassen måhända än tyngre
med de extra kilon av klädesöverdrag
som våra åldrande kroppars
tynande skelett och muskulatur få bära.
Varfördärför
- obstinat uttryck
som naturligt nog ska finnas med
där motstånd bedrivs i all sin tysthet.
Det var väldigt hur ljust
Hammarby sjö sig låter avbildas
just denna vinterdag.
Gamla kända vyer
med fasader, tinnar och torn
som ibland kan ge känslan av
att det kanske snart är dags att växla motiv.
Till exempel genom att föreviga sig själv
som ett bortkommet människoliv
som berövats sin papperslapp här i livet.
Vid Årstaviken växlar dock motiven oftare
konverterade efter klimatets växlingar.
Där ute där den rostade vassen tar över
som uddens slut och ände
har ännu ingen människofot sig trampat.
En holme där ute i viken
med träd och buskar som ser fram emot
några månaders vila innan
det är dags att sätta igång och spira i jobb igen.
Här går man
men må se upp för vilda cyklister ändock.
Från ett snöfall
eller från en frostig morgon.
Minnet är kort
så den dagens klimat är inte längre i minnet bevarat.
Skyndande turgångare
som inte har tid eller kroppsvärme nog
att observera de långa skuggorna
eller kyla ned sig i det blåkalla vattnet.
Solen reflekterar lila
i den vass som ännu är gyllene och gul.
Avslutningsvis rosen som trotsar snökaos tidigt i november
och lapar sol när tillfälle ges
- rostrivsel.
