Runaway cowboy

Rode out of lovelight
in the rise of the dawn
a runaway cowboy
in stirrups of gold

He´s followed by horses
without any names
the top of the bill
on the backside of fame

Headed for the heyday
an carrying the load
of a million years
on that old dusty road

His trail is a sample
of the truth made a lie
forgetting the Holy
as he bids you goodbye

Runaway cowboy
the last of his kind
still looking for space
in the Hillbilly time

Runaway cowboy (10) ur Poesi för spacecowboys & andra drömmare - copyright Tjampen 1976.

Höstens dagar

Höstens dagar äro genomskinliga
och målade på skogens gyllne grund...
Höstens dagar le åt hela världen.
Det är så skönt att somna utan önskan,
mätt på blommorna och trött på grönskan,
med vinets röda krans vid huvudgärden...
Höstens dag har ingen längtan mer,
dess fingrar äro obevekligt kalla,
i sina drömmar överallt den ser,
hur vita flingor oupphörligt falla...
EDITH SÖDERGRAN

Den nakna träden står omkring ditt hus
och släppa in himmel och luft utan ända,
de nakna träden stiga ned till stranden
och spegla sig i vattnet.
Än leker ett barn i höstens gråa rök
och en flicka går med blommor i handen
och vid himlaranden
flyga vita silvervita fåglar upp.
EDITH SÖDERGRAN

Ett steg i sänder

En regnig dag en sommar för många år sedan lånade skribenten ut sin jeansjacka till en "Li" som skull ge sig ut i regnet.
Som tack för lånet fick jag denna målade bild.
Tycker att den är fin - kort så.

Regissören och skådespelaren Kent Andersson har skrivit dikten "Steget".

Jag måste ge mig själv en dag, då min tanke strövar fritt,
en dag då jag tar mitt första steg och vet att det steget är mitt.
Jag vill vakna upp i ett eget rum och resa mig upp, och stå på golvet
en stund och fråga mig själv åt vilket håll jag ska gå.

Ett steg i sänder!
Sedan ett steg till!
Det blir härligt att se vad som händer
när man går åt det håll man själ vill!

Jag måste få fråga mig själv vem jag är
och varför jag gör det jag gör.
Jag kan inte leva med dörren stängd om mitt liv står därutanför.
Och ropar man på mig från alla håll så svarar jag: -Vänta en stund!
Idag vill jag följa min egen röst. Idag är ingens hund!

Ett steg i sänder!
Och sedan ett till!
Det blir härligt att se vad som händer
när man går åt det håll man själv vill!

Dagens dikt: Södergran

Edit Södergran levde mellan 1892-1923. Född i S:t Petersburg av finlandsvenska föräldrar. Även om de flyttade till Karelska Näset (Raivola) fortsatte hon sin skolgång i S:t Petersburg. Hon var en av de första modernisterna inom poesin på det svenska språket. Den uppskattning som hennes dikter skulle få - fick hon inte uppleva eftersom hon dog redan vid 31 års ålder. Nyårsdagen 1909 konstaterades hon vara TBC-positiv. Vid den här tiden var utsikterna att bli helt återställd från lungtuberkulos inte speciellt goda. 70-80 % av de direktpositiva avled inom en period av tio år.
Edit blev inlagd på ett sanatorium i Finland men hon trivdes inte där - mycket för att hennes far hade dött där.
Edits mor tog henne till Schweiz för att behandla hennes lungsot. Där gjordes en pneumothorax. Detta innebar att man under en operation punkterade lungan och fyllde den med kvävgas. Den punkterade lungan blev obrukbar, men den ”vilade”. Efter maj 1912 kunde man inte påvisa några fler tuberkelbakterier i någon av lungorna. Hon var inte fri från sjukdomen och visste att hon måste vara uppmärksam på sin diet och vila några timmar dagligen.
I Schweiz fick hon många internationella kontakter och Edit kände samhörighet med dessa. En särdeles livaktig intellektuell atmosfär existerade också på dessa centraleuropeiska sanatorier.
1914 reste hon tillbaka till Finland. Äntligen kände sig Edith bättre, hostan hade försvunnit och hon var piggare än vanligt. Men sjukdomen gjorde sig snabbt påmind, och hennes poesi har tagit form i en kamp mot sjukdomen och senare fattigdomen, vilket i sin tur har förvandlat henne till en närmast mytisk person.
Edit Södergran avled i sitt hem på Karelska Näset 1923.
Läs mer om Edit Södergrans levnadshistoria på
http://sv.wikipedia.org/wiki/Edith_S%C3%B6dergran

Livet av Edit Södergran

Jag, min egen fånge, säger så:
livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet,
eller en smekning, den man sällan får,
livet är icke ett beslut att gå
eller två vita armar, som hålla en kvar.

Livet är den trånga ringen som håller oss fången,
den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,
livet är den nära lyckan som går oss förbi,
och tusende steg vi icke förmå oss att göra.

Livet är att förakta sig själv
och ligga orörlig på botten av en brunn
och veta att solen skiner däruppe
och gyllene fåglar flyga genom luften
och de pilsnabba dagarna skjuta förbi.

Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova...
Livet är att vara en främling för sig själv
och en ny mask för varje annan som kommer.
Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka
och att stöta bort det enda ögonblicket,
livet är att tro sig vara svag och icke våga.


Landet som icke är av Edit Södergran

Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är.
Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld,
landet, där alla våra kedjor falla,
landet, där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg.
Mitt liv var en het villa.
Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit -
vägen till landet som icke är.

I landet som icke är
där går min älskade med gnistrande krona.
Vem är min älskade? Natten är mörk
och stjärnorna dallra till svar.
Vem är min älskade? Vad är hans namn?
Himlarna välva sig högre och högre,
och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor
och vet intet svar.
Men ett människobarn är ingenting annat än visshet.
Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.
Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar och alltid skall älska.