Edit Södergran levde mellan 1892-1923. Född i S:t Petersburg av finlandsvenska föräldrar. Även om de flyttade till Karelska Näset (Raivola) fortsatte hon sin skolgång i S:t Petersburg. Hon var en av de första modernisterna inom poesin på det svenska språket. Den uppskattning som hennes dikter skulle få - fick hon inte uppleva eftersom hon dog redan vid 31 års ålder. Nyårsdagen 1909 konstaterades hon vara TBC-positiv. Vid den här tiden var utsikterna att bli helt återställd från lungtuberkulos inte speciellt goda. 70-80 % av de direktpositiva avled inom en period av tio år.
Edit blev inlagd på ett sanatorium i Finland men hon trivdes inte där - mycket för att hennes far hade dött där.
Edits mor tog henne till Schweiz för att behandla hennes lungsot. Där gjordes en pneumothorax. Detta innebar att man under en operation punkterade lungan och fyllde den med kvävgas. Den punkterade lungan blev obrukbar, men den ”vilade”. Efter maj 1912 kunde man inte påvisa några fler tuberkelbakterier i någon av lungorna. Hon var inte fri från sjukdomen och visste att hon måste vara uppmärksam på sin diet och vila några timmar dagligen.
I Schweiz fick hon många internationella kontakter och Edit kände samhörighet med dessa. En särdeles livaktig intellektuell atmosfär existerade också på dessa centraleuropeiska sanatorier.
1914 reste hon tillbaka till Finland. Äntligen kände sig Edith bättre, hostan hade försvunnit och hon var piggare än vanligt. Men sjukdomen gjorde sig snabbt påmind, och hennes poesi har tagit form i en kamp mot sjukdomen och senare fattigdomen, vilket i sin tur har förvandlat henne till en närmast mytisk person.
Edit Södergran avled i sitt hem på Karelska Näset 1923.
Läs mer om Edit Södergrans levnadshistoria på
http://sv.wikipedia.org/wiki/Edith_S%C3%B6dergran
Livet av Edit Södergran
Jag, min egen fånge, säger så:
livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet,
eller en smekning, den man sällan får,
livet är icke ett beslut att gå
eller två vita armar, som hålla en kvar.
Livet är den trånga ringen som håller oss fången,
den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,
livet är den nära lyckan som går oss förbi,
och tusende steg vi icke förmå oss att göra.
Livet är att förakta sig själv
och ligga orörlig på botten av en brunn
och veta att solen skiner däruppe
och gyllene fåglar flyga genom luften
och de pilsnabba dagarna skjuta förbi.
Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova...
Livet är att vara en främling för sig själv
och en ny mask för varje annan som kommer.
Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka
och att stöta bort det enda ögonblicket,
livet är att tro sig vara svag och icke våga.
Landet som icke är av Edit Södergran
Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är.
Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld,
landet, där alla våra kedjor falla,
landet, där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg.
Mitt liv var en het villa.
Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit -
vägen till landet som icke är.
I landet som icke är
där går min älskade med gnistrande krona.
Vem är min älskade? Natten är mörk
och stjärnorna dallra till svar.
Vem är min älskade? Vad är hans namn?
Himlarna välva sig högre och högre,
och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor
och vet intet svar.
Men ett människobarn är ingenting annat än visshet.
Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.
Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar och alltid skall älska.
Jag, min egen fånge, säger så:
livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet,
eller en smekning, den man sällan får,
livet är icke ett beslut att gå
eller två vita armar, som hålla en kvar.
Livet är den trånga ringen som håller oss fången,
den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,
livet är den nära lyckan som går oss förbi,
och tusende steg vi icke förmå oss att göra.
Livet är att förakta sig själv
och ligga orörlig på botten av en brunn
och veta att solen skiner däruppe
och gyllene fåglar flyga genom luften
och de pilsnabba dagarna skjuta förbi.
Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova...
Livet är att vara en främling för sig själv
och en ny mask för varje annan som kommer.
Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka
och att stöta bort det enda ögonblicket,
livet är att tro sig vara svag och icke våga.
Landet som icke är av Edit Södergran
Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är.
Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld,
landet, där alla våra kedjor falla,
landet, där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg.
Mitt liv var en het villa.
Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit -
vägen till landet som icke är.
I landet som icke är
där går min älskade med gnistrande krona.
Vem är min älskade? Natten är mörk
och stjärnorna dallra till svar.
Vem är min älskade? Vad är hans namn?
Himlarna välva sig högre och högre,
och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor
och vet intet svar.
Men ett människobarn är ingenting annat än visshet.
Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.
Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar och alltid skall älska.
