Denna pölsa har inget att göra med vare sig Miss Nelson eller Andy Warhol. Denna pölsamåltid serverades i torsdags som middag i Björnidet. Pölsa eller lungmos som det kallades förr i tiden och uppenbarligen fortfarande i Norge är en delikatess som var en av redaktörens barndomsfavoriter både i skolbespisningen som det också hette på den tiden när redaktören hade skoltiden att koncentrera sig på här i livet.
Pölsan består av malet eller finhackade oftast inälvor som hjärta, lungor, lever och allt det övriga som inte kan kallas fransyska, innanlår eller entrecote och egentligen tillhör de onämnbara som även en ko har inom sig. Pölsan eller lungmoset serveras med potatis, rödbetor och stekt ägg. De gröna kvistarna på bilden är bara dekoration. Gröna blad fanns inte tidigare i norrländsk mathållning - utan om man hittade ätbara gröna blad så serverade man kossan eller fåret.
Nu begav sig redaktören ut på en båtresa som skulle ta en och en halv timme. Ombord världens äldsta nu farbara passagerarfartyg M/S Enköping så väntade delar av Andy Warhols kvarlåtenskap på konstmuseum Artipelag - väl borta på Värmdö.
Båten var fylld med konstintresserade (?) folk och en sådan fyllnad att det gällde att snabbt finna en plats att slå sig ned på - annars väntade 90 minuters stående på stället vilket inte Miss Nelson hade för avsikt att ställa sig stående upp på. Från en centralplats mitt på akterdäck fanns sittplatsutrymme nog men knappast sikten för den evigt fotografering redaktören. Diverse folk som Miss Nelson benämnde "brackor" hävdade sin egen rätt framför annars rätt och kapade av färdupplevelsen (ju längre resan pågick) till ett allt smalare öppet synfält för de centralt ryggstödslöst placerade.
Men redaktören kunde i alla fall berätta om den nya Svindersviksbron och visade med hela högerarmen intensitet i storyn om de bostadshus som där i Svindersviken byggts på pontoner. Miss Nelson uttryckte sin förvåning vilket gladde redaktören.
Miss Nelson kunde inte riktigt koppla av från sin kamp mot stadens förstöring; Slussen, Gamla Tullhuset, Alfred Nobels egentliga hus och hamnade till och med på Lidingö där hon supportade kampen mot planerna på ett nytt centrum. Ur sin medhavda tygväska plockade hon upp ett flygblad från sin senaste demonstration.
Väl ute på öppet vatten kunde dock redaktören resa sig från sin ryggstödslösa sittplats centralt som på motorhuven och fotografera ett motoriserat segelfartyg som visade sig vara på väg bort - i motsatt till vad redaktören först trodde. Synvillan berodde på det starka solljuset som skapade ett skuggskepp som tycktes glida mot oss på världens äldsta ännu farbara passagerarfartyg M/S Enköping.
Mitt ute på Baggensfjärden som innehåller 290 miljoner kubikmeter vatten vilket då motsvarar
290 000 000 000 liter vatten. Detta glömde redaktören att berätta för Miss Nelson på resan.
Miss Nelson har riktat in sig på ett objekt.
Men måste tydligen ta av sig glasögonen för att se hur väl hon lyckades med fotograferingen.
Baggensfjärden låg blank och stilla så länge som inga skuggskepp skapade dyningar, krusningar och vågor på de 290 biljonerna av vattenlitrar.
Värmdö kunde anas från fören på detta skepp som vi färdades på. Att M/S Enköping ska vara världens äldsta nu levande passagerarfartyg bevisas genom legendariska Lloyds register. Båten byggdes 1868 i Oskarshamn och då som toppmodernt ångfartyg och byggdes i materialet järn.
Nu flyttade sig redaktören med Miss Nelson till fören och bort från "brackorna" på akterdäck. Här fanns äventyrarna bland fotograferna.
På fjärden passeras en båt som hamnat i motorhaveri - till synes - men med 149 passagerare ombord M/S Enköping så hade vi full last och motorhaveristen - till synes - fick vänta på nästa båt.
Hoppilandkallen tar sig ned från kaptens- och styrmanshytten. Hoppilandkalle ska vara ett namn på den anställde som är den som först hoppar i land och förtöjer båten. Enligt mer eller mindre betrodd källa så används uttrycket och benäningen bara i Sverige och Finland.
Lite grova vågor där men inget som påverkar M/S Enköpings glidfart framåt.
På Värmdöland en aning om inre skärgårdsidyll. Stockholms skärgård har 24 000 öar och holmar men är ändå inte Östersjöns största skärgård. Det är Finland som vinner kampen om titeln med Skärgårdshavet som inkluderar obebodda kobbar och skär och imponerande 50 000 öar och holmar i havet mellan Åland och Åbolandet.
Nu ligger farkosten stilla vid brygga Artipelag.
Och se hur stilla vattnet är och hur molnen sig spegla i fjärdens vatten och himlen färgar dess vatten blått.
Miss Nelson räds inte skogen så värmländska hon är.
Andy Warhol då? Ja efter en buffé på konstmuseet med tre rätter och diverse tilltugg så var utställningen nog en besvikelse och både Miss Nelson och redaktören hastade igenom dumheterna på väggarna i rekordfart - orkade inte ens stanna still framför någon dumhet och ens låtsas att detta är ingenting annat än bluff. En guide stod och pratade om copyrights och att fotografering var förbjuden samt att utställningsansvarig nog blivit ledsen när några damer dagen innan hade påpekat att de skyltdockor som stod placerade i lokalen mest påminde om dockor och kläder från HM.
Det mest spännande i utställningen och i lokalen var en skyltdocka som hade fallit framåt och låg på mage i sin HM-dress men tyvärr fick man inte ens fotografera den fallna dockan.
DOCK det bästa och mest intressanta på Artipelag var ändå toaletterna som hade legendariska svarta lock och sittringar! Inte sett detta på de senaste 50 åren. Varför försvann de svarta toalettsitsarna? Det var redaktörens fundering sedan han vänt ryggen till Andy Warhol med insikten om att det ändå finns gränser på vad man ställer sig inställsamt upp på! Hans blyertsteckningar var bortom den gränsen!
På taket till Artipelag en person som tydligt är på flykt från tillställningen.
Men maten var bra! Miss Nelsons desserttallrik städad och fin.
Medan redaktörens desserttallrik ganska snart till och med överglänste Mr Warhols konstnärliga kompetens.
Det fanns ingen botten hos de tu
som snart skulle sätta nytt rekord vad gäller "fastest art exhibition ever".
Aftonen nalkades och det som troddes vara gratisbuss tillbaka visade sig inte stämma och dessutom var bussen redan full när de nya rekordhållarna hade lämnat "Arvet efter Andy Warhol".
Ute i skogen stod en figur och lutade sig mot en trädstam.
Och tydligen ligger de några hundar också där ute i skogen och väntar på arvet efter Warhol.
Entré och exit!
På en busshållplats vid Gustavsbergs centrum satt denna eftermiddag två generationer och lät värmen från en brinnande marschall kosa deras väntan på en buss som aldrig kommer. Denna syn har haft det goda med sig att redaktören nu lärt sig hur man stavar till marschall! Med "sch"! Tackar då för det!
Trodde att Kents sista låtar redan var lanserade för flera månader sedan. Uppenbarligen inte och lyssnar på "Terapi" från "Best of Kent" och ser att den hade jag aldrig hört tidigare. Den röda träskon har ingenting med detta att göra utan fanns bara där men egentligen hade den med Kent att göra eftersom utan den röda träskon hade redaktören aldrig fotat Metros löpsedel lördagen 17 september 2016.
Tackar härmed Miss Nelson för turen och för mången skratt! Tack du!