Fotspår att följa
när redaktören kliver ut på gatan för sin promenadrutin
att ta sig till en busshållplats
för vidare transport till ämbetsutövningen.
Jämn fördelning av det vita från skyarna
gör att det uppstår problem med att veta var man ska hålla sig som pedestrian.
Bussväntan i minus 15.
Sex minuters stund av stående kontemplation.
Detalj från Folkungagatans norra gångbana.
Heleneborgsgatans övergivna fordon.
Skönt ändå att sitta ombord
och bara behöver frysa i åsynen
av den Västerbro som döljs i snödis.
En sväng till höger
så har redaktören nått fram till ämbetsverket.
Utsikt från ett ämbetsverk i gungning.
Det är här som redaktören hämtar sina pipande matlådor
som han äter utan skam
även om bordsgrannen väljer osötad riskaka dränkt i kokt vatten.
Ämbetsverkets nötta parkett.
Dagen på ämbetsverket är slut
och snöandet har upphört inför solnedgången
bortom Hornsgatan.
Slussens uppdatering får vara för dagen
- fingrarna klarar inte mer än en blick över vattnet.
Samling inför transporter av folket som har sina hem österut.
Det blir att ta bussen hem...
...tunnelbanetågen är försenade
men treans buss går att lita på.
Det var då
en onsdag med morgonsnö
och nu är nu
en torsdag med morgonsnö.
Torsdag är sedan länge
en värmespridande dag.
Att himlen var blå
visade sig bara vara en stundom sällsamhet
i dessa dagar.
Molnen glider samman till ett vitt tak över Södermalms paradgata.
Redaktören har införskaffat förnödenheter
som ska göra honom självförsörjande fyra dagar framåt:
lammkött, pitepalt, minestrone, Kåges ljusugnsbröd,
rödbetsjuice, bacon, äkta smör, oliver, feta,
fettuccine, vintertomater, standardmjölk +
något annat som just nu glömts bort
men väl överraskar sedan i kylen.
Det känns ändå bra att detta pågående snöväder sker i februari/mars
och inte i november/december.
Enligt säsongshjulet så ska det ju bli vår och inte en vinter att vänta.
Föredrar att matte tar vinden.
Bilar som får vänta på upptining.
MITT TRÄD i vinterskrud.
Katarina Bangatas kulturallé
År 1998 rustades hela gatan upp till en kostnad av 10 500 000 kronor
och landskapsarkitekten Jonas Anders Berglund tilldelades årets Sienapris för projektet.
Inte mycket konst att glädja sig över för de pengarna.
I hemmavidkvarteren är det lite si och så med sikten
och problem med att fokusera med blicken
innan man sätter ned skon för nästa fotsteg.
Om vintern är det lite extra skönt att få syn på sin boning
och glädjas över att det finns folk som tar på sig att skotta våra tak rena från snö.
Detta inlägg har tillkommit för att visa redaktören
att vintern 2017/18 till slut blev vit ändå.
