Snubblade in i Katarina kyrka den söndag
som enligt kyrkoårets kalender är anvisad för Kristi förklarings dag.
Kyrkan som har brunnit två gånger 1723 och 1990.
Den stod klar 1695 och byggdes på jord där de dödade vid Stockholms blodbad 1520
hade begravts. Därav en myt om kyrkans förbannelse om att den skulle förstöras två gånger.
Att den heter Katarina har ingenting med något helgon att göra
utan den Katarina som namngett kyrkan är kung Karl X Gustavs mor
- Katarina Karlsdotter Vasa född 1584 - dotter till Karl IX och sondotter till Gustav Vasa.
Katarina kan ses som länken mellan Vasaätten och den efterkommande
kungliga ätterna Holstein-Gottorp och Bernadotte.
Efter den stora branden som ödelade kyrkan 1990 tog det fem år
att återskapa kyrkan - 1995 med mer ljus och rymd.
Mörker eller ljus?
Det är väl en fråga om sinnesstämning vilket man föredrar i ett kyrkorum.
Kanske mera hur man med sina sinnen upplever ljus eller mörker.
I mörker kryper man ihop och känner trygghet i det hörn som man sätter sig i
och får stå ut med sig själv på ett mer tydligt vis
än när man befinner sig i ett stort rum indränkt i ljus från norr, söder och öster.
Altaruppsatsen i fonden på bilden är ett resultat av samarbete mellan
skulptören Liss Eriksson och textilkonstnärinnan Kajsa Melanton.
Det finns ett namn på verket som jag tycker är väldigt fint och förhoppningsgivande:
'Närvaro genom frånvaro'.
Den stora ljuskronan i taket låg efter branden 1990 sönderslagen
under en bråte av nedfallet tak men man kunde sätta ihop ljuskronan igen
så att den idag kan hänga från taket igen i all sin tyngd.
Svindlande att stå under ljuskronan och se upp mot taket.
Takhöjden är som mest 27 meter.
Den nuvarande orgeln installerades år 2000 och är en rekonstruktion av
den orgel som Gren och Stråhle byggde 1751
men rymmer en modern orgel inom sitt skal.
Katarina kyrka är en av de kyrkor som lämpar sig väl för konstutställningar
genom den rymd och det ljus som kyrkorummet har.
Just nu pågår en utställning med konst av Tove Kjellmark.
Figuren på bilden är en 3D-scannad bild av henne själv
där hon har skalad av sig i olika lager.
Otroligt detta med att kunna scanna sig själv och sedan skriva ut i tredimensionellt.
Det är första tanken som kommer mig fram
men oavsett konstnärens ambitioner så är det jag som betraktaren
som upplever konstverket efter mina förutsättningar.
Avskalad, flera dimensioner av mig själv, avmaskerad,
levande, död, ett väsen, står där och tycker att det väl kompletterar
devisen: Närvaro genom frånvaro.
Det är väl i tomrummet - mellanrummet - som är mig, dig och alla ni andra.
På väggarna bilder av uppluckring.
Tänker på minnet av det som finns men inte finns
men finns ändå.
"Magin ligger i balanserandet på gränser, att våga göra misstag,
riskera att röja såret genom minimala glapp och glipor.” Tove Kjellmark
Utställningen pågår fortfarande och rekommenderas härmed.
En mindre ljusbärare finns i ett mindre meditationsrum
framför en vävnad gjord av Gerd Allert "I detta tecken".
Till vänster vid entrén finns en större ljusbärare gjord av Lars Larsson,
en konstsmed från Boda i Småland. Den installerades 1997.
För tio kronor tänder jag två ljus för Tveita och för Skellefteå.
Det var Katarina kyrka 30 juli anno 2017.
