Jordbävningen i Lissabon 1755

Trädalléer på var sin sida om Parque do Eduardo VII. En sluttande park ned mot Avenida da Liberdade som fått sitt namn efter den engelske kungen Edward VII som besökte Lissabon 1903.

Från parkens topp har man en magnifik utsikt över staden och parken med dess geometriska häcksystem.

Monumentet till markisen av Pombals ära innan avenyn börjar med sin nedförsbacke mot Lissabons centrala delar.

Portugisiska flaggan i julaftonsvinden. Flaggan är tvådelad i färgerna rött och grönt och med del av Portugals statsvapen.

Den gröna färgen står för Henrik Sjöfararen och den röda representerar revolutionen.

Flaggan antogs den 30 juni 1911 i samband med att Portugal övergav monarkin och införde republik. Den gamla kungaflaggan hade varit i färgerna vitt och blått och ersattes med en modern flagga som samtidigt refererade till landets historia som betydelsefull sjömakt.

Trottoarbeläggningen i Lissabon är genuint hantverk gata upp och gata ned.

Sebastião José de Carvalho e Melo, greve av Oeiras, markis av Pombal, född 13 maj 1699, död 15 maj 1782, var en portugisisk statsman. Mannen som ledde återuppbyggnaden av Lissabon efter jordbävningen 1755.

Monumentet är omringat av skulpturgrupper som visar det hårda arbete som människor och djur utförde för att få ordning och återuppbygga efter en jordbävning som ska ha kunnat ha en kraft graderad till 9 på en Richterskala.

Skalvet inträffade klockan 09.30 på förmiddagen allhelgonadagen 1755. Skalvet varade cirka sex minuter och orsakade stor skada i Lissabon.

En halvtimme efter skalvet kom en flera meter hög tsunami. Tsunamin drabbade även hela den portugisiska kusten, särskilt Algarve. Tre meter höga vågor drabbade även norra Europa och orsakade skada längst England och Irlands kust. I Spanien drabbades städerna Cadiz, Huelva och Sevilla av skador och i Marocko omkom människor till följd av både jordbävningen och tsunamin. 

Människor omkom också av tsunamin i de karibiska öarna Martinique och Barbados.

Lissabon drabbades också hårt av bränder efter jordbävningen och tsunamin. Branden varade i fem dagar innan den självslocknade efter att förstört flera byggnader som hade klarat både skalvet och tsunamin.

Jordbävningen innebär en katastrof för landet och definitivt gjorde slut på Portugals stormaktsdrömmar. Kyrkor, museer och operor ödelades liksom det kungliga palatset. Det kungliga biblioteket förstördes med mer än 70 000 böcker och hundratals målningar gjorda av ett flertal berömda konstnärer. De kungliga arkiven som hade material från upptäckare och sjöfarare som Vasco de Gama förstördes också. 

Monumentet byggdes 1917-1934 och arkitekterna är Adães Bermudes, António Couto och Francisco Santos vilka bör nämnas då detta monument är i detalj en stark upplevelse och påminnelse om katastrofen år 1755 och den betydelse den haft för mänskligt umbärande och även för att jordbävningen innebär starten för en ny vetenskap seismologin.

Det som hände i Lissabon denna allhelgonadag 1755 påverkade starkt de stora filosofernas syn på Gud och tilltron till ett gudomligt väsen som kunde låta någonting så fasansfullt som jordbävningen ske. Voltaire ansåg att jordbävningen var straff som saknade alla rimliga proportioner och även om människans synd var stor var Guds hämnd besinningslös.

Kungen av Portugal gjorde ingenting utan blev handlingsförlamad. Hans premiärminister Sebastio de Melo tog därför makten. På frågan vad som måste göras svarade han "begrava de döda och ge mat åt de levande".

Hjalmar Gullberg skrev 1959 en dikt om jordbävningen i Lissabon 1755:

Vad gjorde detta år hans prästerskap för miner
när de i mässan drack hans vin och åt hans bröd?
Nyheten spreds. Voltaire skrev på alexandriner
ett ode och en värld förstod att Gud var död.
Oavsett detta – kan vi alltid ge en hjälpande hand.

Markisen av Pombal var född 1699 och var en stor beundrare av upplysningstidens filosofer och blev blev Portugals ledande man under 1700-talet; utrikesminister 1749, premiärminister 1756.

Han reformerade skolväsendet, rättskipningen och stabiliserade finanserna. Hans handelspolitik gjorde gott för Portugals och koloniernas industri och handel.

Pombal försökte krossa reaktionen ledd av jesuiterna och högadeln; bland annat förbjöd han jesuitorden och konfiskerade jesuiternas egendom. År 1760 avbröts de diplomatiska förbindelserna med påvestaten.

Slaveriet avskaffades år 1773. Men i samband med Kung José I:s död 1777 försämrades Pombals stöd hos kungamakten och han tvingades avgå 1781 och fick lämna från hovet. Regimen som efterträdde honom tillintetgjorde Pombals reformarbete. Markisen av Pombal tillika Greven av Oeiras Sebastião José de Carvalho e Melo dog året efter det att han tvingades avgå.