torsdag 12 oktober 2017

Ut ur betongen


Så lufsar björnen den gamle ut yrschlig och haltande i oktobergråvädret
med information om att han klarat avancemang till division 8 i Vetligan
trots att han glömde bort en match i serien och lev tvungen att lämna walk over.
Startar i division 8 på söndag.
Sådana vanvettiga upplysningar som inte berör någon annan än björnen själv
- men detta är vardagslivet - långt hitom och bortom fest och glam.


Ute med 'hunden' Lumix Panasonic
- förträfflig 'hund' på tur -
passar väl i fickan och behöver inte kopplas
av någon annan anledning än att husse ska stoppas från att kasta Lumix ned i kanalen
- över det väl tilltagna skyddsräcket på den bro som krossas denna vardag i livet.


Det går nedför för cyklisterna
och uppför för lufsaren och Lumix.


Om hösten synes färgerna få en extra styrka i kontrasten.
Bakgård mitt i skogen.


Konstnären borde ha funnit en annan färg vid valet av sina dekorinstrument.


Fågelbon designade av fågelälskande katter.


Om hösten är orange orange.


Om hösten kommer betongen till sin trista grånade rätt.


Se opp för cyklister ankommande i betongkatedralen under alla broar.


Mer stilla ligger sällan en sjö
och när luftfuktigheten närmar sig hundra procent.


Grön höst i alla dess varianter från ljusaste gult till mörkaste svart
men nu existerar ju inte svart i naturens färglåda.


Idyll innan skogen tar vid.


Fallna lönnlöv i vätan.


Det jäser från grusgången.


Hela hösten i fem löv
från grönt till smutsgrått
via gult och orange till rött.


Regnar det eller är det bara luften som är så fylld av fukt?


Frågar mig så innan jag beslutar mig för att låta bryggan ruttna i fred.


Lämnar bilfärdad stig
och kliver in i skogen.


De flesta båtarna har kommit upp på land för sin vintervila.


Buskar och träd förbereder sig för kommande vintertid
som ska lägga oss alla på is
sedan vi för länge sedan har förpassat skidor och skridskor till utrymmet för bortglömda persedlar.


Vinden tar om hösten.


"Höstens dagar äro genomskinliga
och målade på skogens gyllne grund..."
Edith Södergran